Det är utsökt skickligt att skriva fram något så stort med så små medel. SvD
Bohman skriver med en dov intensitet som genomsyrar allt Göteborgs-Posten
Kolmården, 1989. På påskaftonsnatten ska Hannas storebror Erik gå på kyrkans midnattsmässa med sin konfirmationsgrupp. Efteråt åker han och några vänner till det mystiska Sanningsberget, där det finns en grotta som enligt sägen användes vid häxprocesserna i Östergötland under 1600-talet. Ryktena säger att den som går ner i grottan kan försvinna in i berget och bli kvar där.
Erik kommer aldrig hem den natten.
Under åren som går utvecklar Hanna och barndomsvännen Marcus en alltmer symbiotisk relation, tills livet för dem åt olika håll. Han gör akademisk karriär, medan hon misslyckas med att komma in på konstskolor, känner sig osäker på sin riktning i tillvaron och tvivlar på sin begåvning. När Hanna till slut blir en framgångsrik konstnär kan hon inte släppa tankarna på vad det har kostat henne. Vilken rättvisa avgjorde att hon fick leva och att Erik försvann? Vad finns det kvar att tro på när det värsta har hänt? Och kan berättelsen om Sanningsberget vara mer än en sägen?
Med Sanningsberget återvänder Therese Bohman till Kolmården, där hon själv växte upp. Det är en uppväxtskildring med inslag av spänning som ställer frågor om konst och sanning, men också om hur man formas till den person man blir.
